Sommarstoft.
Utanför ekade tystnaden i mörkrets djup.
Träden susade utan sus.
Fukten i luften fanns där, men syntes inte vid.
Känslorna stormade inom på ett alldeles stilla hav.
Fridfullt spelade näcken, någonstans där ingen hör.
Livfullt lekte bin uppå blommornas tak.
Rymden stannade trotsfullt ovan det blå.
Det var natt.
En gång förra året.
Det hjälper till när John Blund inte vill.
Det finns en ensam siffra i en miljon. Ensam.
Ett ensamt hjärta pumpar runt blod.
Själsligt förlorat, på en annan plats.
Enstaka träd växer tätt inpå.
Morgondagen sveper in med guldigt släp.
Lämnar lyster i ögonen kvar.
Här står jag, bara jag.
Ensam i en folkmassa.
Du är långt bort.
Men du är omfamnad.
Min kärlek bär du alltid med dig.
Mitt hjärtas liv, finns hos dig.
Du klarar dig.
Det ser jag till.
Säg.mig.när.du.hör.mitt.hjärta.stanna.
Du.är.den.enda.som.vet.
Och ändå lever ni oberört förbi.
Moln som svävar ovanför moln.
Kind mot kind och hand i hand.
Två människor som tänker på ords innebörd.
Tankar tillbaks på gårdagen, den är säkert kvar.
Hjärtan som gömmer, och aldrig glömmer.
Kärlek i bröstet ekar av smärta.
Två människor som förundras av himlens djup.
Hår på huvudet som nu är försvunnet.
Nålar i huden, men tusen gånger fler i hjärtat.
Vita lakan och vita väggar.
Blommor som vilar vid sidan av din säng.
Två människor som ser ut genom fönstret och känner doft utav vind.
Skratt som delas, i hopp om fler.
Ett nu utan morgondag.
Ovisshet kryper, ålar, längs under skinnet.
Gräs som sticker, men ändå känns skönt.
Två människor som njuter barfota på äng.
Ett svart-prickigt täcke vilar vi under.
Solarnas glans oss berör.
Natten väcker känslor i det inre mörkret.
Väcker tankar, som vi helst inte hör.
Två människor som undrar vilken färg döden har.
(Såg nyss på My Sisters Keeper.)
Lucky we're inlove in every single way.
Vet du hur man målar ett porträtt?
Har du hört hur det alltid tjatas om att det är skuggorna som personifierar?
Du är likt ett porträtt för mig.
Dina skuggor framhäver ditt ljus.
Det är den här känslan i mig.
Vill försöka förmedla den, över, till dig.
Har texten i utkast. Men istället för att skicka den till Dig, skriver jag här.
Är rädd för det vi kallar envägskommunikation.
En natt för ett tag sen.
(Lärdomar i flertal)
Hur det vi [läs; jag] trodde var rätt. [flik in; Trodde] Var underbart. Hur vi kan se dessa ting: Förvandlas. Hur vi lär oss uppskatta det vi har: och inte förgäves försöka få illusionen att måla sig själv. Hur vi ständigt lär oss. Han som inte ligger bredvid oss, för ett exempel. Och han som ligger bredvid: Han som inte bara är utomordentligt gudomlig. Utan han som skapat sitt inre, vilket vi konstant beundrar, i smyg (som nu).
Bredvid honom på sängbordet ligger böcker. Böcker av alla dess slag. Några av mina, men flest utav hans. Titlar som "Att växa genom möten", bäddas varmt av "Munken som sålde sin Ferrari." Inte bara dessa utomstående ting, som för övrigt berättar mer om hans själ än ni tror (jag kallar dem komplement). Dessa visar på hans inre färger. Nej, ni skulle då bara se djupet i hans ögon, blicken som han mig ger.
Jag har talat om undren som kan hålla stjärnor isär. Det jag nu talar om är att hålla hjärtat vid liv. Sätta ihop två och få dem att samslå.
Att ta penseln i handen. Att själv måla mönster och låta våra färger skapa sin egen magi.
Ibland målar vi otroliga mönster, men om färgerna inte är otroliga, magnifika, enastående, så spelar mönsterna ingen roll.
Drömmar om dig.
Vaknade, lika kallsvettig som natten därpå.
Seglade åter mot drömmarnas horisont.
Det blåste, det var storm, och du ropade mitt namn.
Jag tänkte att du hängde på världens ände.
Jag kommer, min älskling.
Jag ska rädda dig.
Hörde dig skrika mitt namn igen.
Vaknade.
Du har aldrig skrikit mitt namn.
Kärlek och rysk roulette.
Du tog min hand. I vanlig ordning. Klämde den lätt mellan dina. Jag rös. Kände hur gråten trängde sig fram. Denna gång inte av lycka. Kände hur grytan där under gått från bubblande till stormande. Det rök, det skvätte och det brände. Som halsbränna, fast i hjärtat. Jag var förtvivlad. Förtvivlad som aldrig förr. Jag har så länge velat. Jag vill fortfarande - vara din. Du spelar spelet kallat kärlek. Och jag är med. Dumt nog gick jag med på dina villkor. Du band mig naken, och jag protesterade inte ens. Du spelar med mig som insats. Som en deltagare i rysk roulette. Ett vildkort. En chansning. Jag känner mig som flickan som vilade i din säng. Hon vars doft inte fastnade i mer än lakanen. Hon som verkligen ville, och försökte. Det är rätt mycket känslor just nu. Du släppte min hand. Jag kände den kalla vinden mot huden. Rös igen. Såg din blick. En blick gjord av medömkan. Jag är bara den stackars tjejen du spelade spelet med. En kärleksversion av rysk roulette.
Kärleken den ovissa. Åtrån den starka. Bandet så hårt emellan.
Din blick, dina ögon.
Du gick uppför backen. Kavajen på axeln och glasögonen på sne.
Skorna ekade långt bort i det bäcksvarta kallat natt.
Bäcksvart som i mystik.
Mystik som i dig.
Du sneglade bak på mig. Drog ner glasögonen mot munnen.
Dina läppar får mig att törstas likt en vampyr efter blod.
Kärlekstörst.
Du är den enda som kan rädda mig nu.
Vi går hem till dig.
Låt mig inte försvinna i soluppgången.
Låt mig stanna och se mörkret falla.
Snälla, fall, även du.
Och låt oss sedan stiga i takt med solen.
Jag vill vara mer än skuggan där du svalkar dig.
Jag vill vara ljuset som gör dig varm.
livslig.
Ett bra ord. Påhittat, dock. Livslig, att leva fullt ut.
Me ♥ you.
Bilden är inte tagen nu.
Jag hörde dig viska i mitt höra en natt förra veckan.
Viskade ljuva ord.
Ord jag tidigare endast drömt mig höra från dig.
Jag såg dig i ögonen en natt förra veckan.
Inte som i de andras där jag tittar utan att se.
Jag såg dig. Dina färger. Din själ.
Sen dansade vi i refrängen våra hjärtan spelade.
A.
Med öppna ögon. Med fumliga fingrar.
Ja, till dig. Du som troligen inte läser.
Flickan.
Ett hus fyllt av mörker. En barndom fylld, men bara minnesluckor kvar.
Samma visa, i natt igen. Hon ligger i det lilla, fyrkantiga, rummet. Väggarna är målade i en ljus lila, men verkar ändå så mycket mörkare än så. Ute i hallen hörs röster. I hallen hörs gråt, och skrik.
Hon ligger där i det lila rummet. Bredvid vilar hennes bästa vän. Hon ligger oroligt och vakar över hennes andetag. Vakna inte. Vakna inte. Snälla, märk inte vad som där ute i hallen pågår.
I hallen ligger en kvinna. Kvinnan den gråtande och skrikande är flickans mamma. Hon som i denna stund ligger naken på stengolvet. Smärta fyller hennes rop av innebandyklubban hennes man drämmer över henne, likt piska över häst. Hans blick är mörk. Han är flickans pappa.
Flickan. Hon som trodde att hon visste var lycka var, tills hon lycka fann.
Nått (en text) som inte gör sig begriplig.
Ibland måste vi ta ett steg fel för att känna smärtan i foten, ställa oss upp från träsket vi envisats trampa runt i och hoppa upp tillbaks på vägen igen. (Även då hoppet lär bli jobbigt med tanke på smärtan i foten).
Allt vi kan göra är att hoppas att personen som vi råkade trampa på när vi klev snett inte börjar bråka, utan ställer sig upp på sin väg och fortsätter gå, om annars stappla. (Ändå fortsätter jag att undra: om jag är den som blev trampad på, och smärtan envisas att sitta kvar, trots att jag ställt mig på min väg igen. Ja, vad gör jag då? Gå ner dit igen och skäller ut denne som klumpigt stampat mig på foten? Förtränger och ignorerar? Härdar ut? Tar tjuren vid hornen, handen på ratten och till och med styr?)
Nåväl, en sista fundering. Så, är då snesteg menade att smärta, så att vi sedan ska kunna njuta av smärtfria dagar tillbaks uppå vägen? För att bli jobbig: Måste den smärtfria vägen, vara den rätta?
Hur som helst. Jag har insett vem du är för mig, på grund av andra personer - även kallat - mitt helgens (onyktra) "snesteg." Känner mig något trampad på, men jag försöker välja att känna den härliga känslan du ger mig i den andra foten.
- Vad är det då egentligen som är jobbigast? Smärtan i foten, eller vad som orsakade den?
Kan då inte undgå att undra.. Om nu snedsteg hjälper oss att hitta rätt, är de då verkligen snedsteg? (om så inte pilar).
Vågar inte ens gå in på definitioner.
Ärligt nu, så tror jag inte på vägar mer än påhittade sådana. Var fri att gå vart du vill.
Klockan halv4. Har inte sovit på två dygn.
Jag visste inte varför. Bilden förstörd. Sanningen blottad.
Men söta drömmars himmelrike är oftast inte i närheten av vad jordelivet har att bebjuda oss på, även om jag mer eller mindre antytt så. Någon natt, eller kanske två. Jag kan ha varit naiv, men vad spelar det för roll nu. En dröm av plast förblir en dröm av plast. Tills den smälter och förblir ett minne blott. Sanningen blottad. Sanningen är inte mer än vad sanningen är. För det är så - just så - det är.
Ur drömmarna jag vaknade. I främmande lakan. Drömmen, inte bara i sömnen - sprucken. Bortblåst med den alkoholångande andedräkten från natten där på. Endast minnesluckor och svårlästa sms kvar. Det är allt. Allt vi har kvar. Allt som någonsin var.
Ta mig tillbaks till sötsura drömmar. Till den perfekta blandningen.
Like a bittersweet symphony we played along. Waiting for the music to stop. [For a star to fall]. You sounded better than music it self. [When boy meets girl]. But hey, a sound is just a taste of what our sences made up by the subjective impressions we chose. A taste of reality. And you know what they say about taste..?
Metafysics. What are.
Bara tankar. Sånna där som dyker upp, ibland.
Där har du fastnat.
Vad är det för speciellt mellan oss. Om det nu får benämnas som något.
Det är du som värmer mig när solen går ner. Som en glödande bit i mitt sinne. Du och benen mina mot magen.
Du är den enda synonymen till lycka.
Det var ju bara en dröm. En mjukt viskande dröm: Så bittersött. Så ljuvligt. Många gånger kände jag besvikelse. Allt fler imponerade du på mig. Du och jag, hand i hand längs vägen med soluppgången i ryggen och det höga gräset vid vår sida. Strå för strå, utgjordes en allé. Jag frös lite, men vägrade ta din jacka. Jag sa att värmen i hjärtat räckte för mig. Jag såg på dig. Men du såg upp mot himlen. Du log. Jag visade mina vita, även jag. Bara du kan få mig att le så. På det sätt och vis. I verkligheten är allt annorlunda. Här nöjer jag mig med ett sms eller två. Utav dem ler jag, som bara du kan få mig att le. Men det är speciellt. Så oerhört skört, men ändå så hållbart. Jag vill förevigt hålla din hand. Om så enbart i drömmen.
Jag såg dig med henne. Det var midsommar och vi var på en ö. Inte tillsammans, nej inte i mer än tankarna mina. Du såg på mig, nickade hej. Jag log. Ett halvkärt leende klämde jag fram. Du såg bekymrad ut. Men sedan blickade du över din vänstra axel där hon stod. Hon skrattade. Jag förstod varför det är du och just hon.
Verklighetens refräng tog akt: Såg en bild på er. Ni såg harmoniska ut. Strålande. Magiskt. I varje fall du. Du satt underst, och hon i ditt knä. Du drack öl och log. Jag älskar ditt leende, har jag sagt det? Solen var på fall och natten på ingång. Det vankades kärlek. Och stämningen i luften var perfekt. Jag önskar att jag var där. Att jag var hon. Bara för stunden. Bara så att jag fick känna en doft av stämningen. Bara en pust.
Jag såg dig på klubben. Log, nickade hej. Gick vidare. Liksom drömmarna, är du nu mera - förbi.
Men vem sa att drömma, inte är samma sak som att vara vid liv?
Att tänka på dig, är som att vila på moln.
Jag stirrade rakt in i dina blå. Blå. Precis som havet. Havet det gungande. Som dansgolvet inunder. Fötterna de fyra stod still, även då mina darrade. Skakade av nervositet. Drog tänderna över läppen. Sneglade ner. Såg upp, rätt in i de blå. Ditt hår var slickat bakåt. Lite lätt. Mitt svajade långt ner på ryggen. Det var natt och musiken var hög. Ändå inte hög nog att överrösta ljudet av kemin emellan oss. Knastrande magi. Du kysste min kind. Vände dig om. Du gick.
Jag gick efter, samma stig. Samma väg. Efter dig. Men inte med dig. Inte alls på det sättet. Två som gick isär, för att senare gå ihop. Som vanligt en fredagsnatt. Vecka, efter vecka. Förundrad. Musiken tystnade för en miinut. Drömmarnas sus tog över. Öronen dövdes. Ögonen blundade. Och hjärtat öppnades. Du är undret som håller drömmarna mina ihop. Undret som håller stjärnorna ovan isär. Du är överallt. Som stoft. Vågar inte gå in på ord. Vågar inte bli för personlig, även då jag vill. Mer än allt. Med dig.
Det är så det är. Med dig. Med mig. Det finns inget oss. Men det är okej. Det är helt lugnt. Med mig.
Hur det är med dig, vet jag ej.
Den ovissa kärleken mellan oss.
När du trampar på hjärtat jag tappade på marken.
Det var länge sedan jag var kär.
