johannathyra

Något jag skrev så där inpå natten.


En typ av text jag älskar att skriva.





"Det var sent, och det var mörkt.
Utanför ekade tystnaden i mörkrets djup.
Träden susade utan sus.
Fukten i luften fanns där, men syntes inte vid.
Känslorna stormade inom på ett alldeles stilla hav.
Fridfullt spelade näcken, någonstans där ingen hör.
Livfullt lekte bin uppå blommornas tak.
Rymden stannade trotsfullt ovan det blå.

Det var natt.
En gång förra året."








"Tystnad.
Ilande längs min nakna rygg.
Is som inte smälter i solens strålar.
Ögon som glittrar, men inte av dess rätta skäl.
Björnar som sover, för att aldrig vakna igen.
Tystnad.
Ekande i min själ.
Död; verb, substantiv eller adjektiv?"

En jobbig tanke. En mer jobbig känsla. Jag saknar att prata med dig. Även om jag glömt dig nu. Även om mina tankar inte tänker. Men mitt hjärta, det kommer alltid att känna. Du lämnade ett spår kvar. En droppe blod i mitt. Det pulserar runtom. Tillslut når det åter hjärtat och får mig att känna allt jag trodde jag glömt bort. Alla tankar jag inte tänker. Jag saknar inte dig. Men fy hur jag saknar att prata med dig.

För mig är panik ett väldigt laddat ord. Alla av oss har nog drabbats av panik många, många gånger under livet. Känslan av att förlora kontroll. En klump i magen när flygplanet skakar till, eller föraren framför oss måste tvärnita för att inte krocka. Kanske känslan av tårar som trycker bakom ögonen när ens vän, partner eller förälder inte svarar i telefonen efter en flygning, eller bara inte alls. Panik är ett laddat ord just för att det ofta förekommer i samband med obehagliga situationer som de tidigare nämda. För vissa personer är inte panik bara laddat för dessa igenkännbara situationer, utan just för motsatsen - att inte veta.

För några år sedan drabbades jag av min första, namnsatta, panikångest. Jag har hela livet varit hypokondriker i vågor, men när den här känslan av döden tog över min kropp förstod jag att jag inte bara var rädd för att bli sjuk - jag har även drabbats av det. Med andra ord trodde både mitt sinne och min kropp att jag var på väg att dö. Jag skrek till mamma att jag måste till akuten. Det här var första gången jag drabbades av panikångest. Efteråt sov jag längre än någon gång tidigare.



För några veckor sedan fick jag en sådan stark panikångest att jag - även efter alla tidigare - trodde att jag skulle dö. Det är inte konstigt att jag tror att jag är påväg att svimma under panikångest, men den här gången var det skillnad. Jag trodde inte bara att jag skulle dö, utan att jag redan var halvvägs.
Hela mitt ansikte domnade bort och jag kunde inte prata för att min mun var helt bortdomnad. Det stack i ansiktet som det gör när ett ben eller fot har somnat. Fast värre, faktiskt. Jag fick knappt någon luft (kändes det som, i alla fall). Det är så svårt att beskriva en panikångest. Vanligen känns det som att man är avskärmad från verkligheten. Det känns som att befinna sig i en bubbla. Allting ses som ur ett fönster. Jag brukar även få tunnelseende, övertagande rädsla till att svimma, illamående, domningar i ansiktet och benen har många gånger vikt sig under mig.


Det jag, efter lång tid med panikångest, har kommit underfund med är att om mitt psyke kan lura mig så där pass mycket, om mitt ansikte kan domna bort, mina ben vika sig, jag kan svimma och må illa - Ja om jag kan lura mig själv så pass grovt så kan jag väl ändå göra det i motsatt riktning också? Jag kan väl intala mig själv att jag är lycklig, mår bra, har mer ork och inte minst -  att jag kan MER än vad jag TROR.

Det är ett rätt lustigt förhållande mellan vad vi tror och vad vi kan. Verklighet och inbillning.
Det vi inbillar oss kan påverka oss så pass mycket att det faktiskt övergår från inbillning till verkligt.


Ett bevis på att vi inte ska vara rädda och haka upp oss på allt vi inte kan.
Alla världens möjligheter.
Läs "Eldens hemlighet" eller sätt på "Desertflower".

Jag vill säga något till ALLA er som läser min blogg. Oavsett om vi har bråkat, ogillat varandra eller kanske inte ens pratat någon gång: NI ÄR BRA PRECIS SOM NI ÄR. PRECIS som ni är. Det är otroligt viktigt att komma ihåg.
Låt bara ert riktiga jag skina igenom.
Handla inte i olycka eller ilska.

Även om en vän, förälder, eller partner beter sig dumt - behandla dig själv väl genom att välja handlingar.
Du skadar verkligen inte bara dig själv om du behandlar andra illa. MEN Du krymper då själv som person. En liten del av din självkänsla rycks bort. Oftast gör det ont också, även om vi tror att det mestadels beror på motparten i situationen.



Jag vet att jag själv ofta, alldeles för ofta, blir irriterad över försenade tåg, sölande människor på tc, sega kunder i telefonen. MEN, det bringar mig själv olycka. Jag blir inte, och kommer aldrig någonsin att bli, mer lycklig av dessa tankar.
Det är så jäkla svårt, men det GÅR, att förändra sina tankar.
Du kan välja att tänka lyckligt.


Det är inte naivt att vara glad.
Det är däremot naivt att tro att du blir lycklig av negativa och olyckliga tankar.


LYCKA. Så mer än bara en tillfällig känsla av glädje.
Lycka är inte alltid bestående.
Men du kan välja att leva lyckligt, även om du emellanåt blir ledsen och arg.
Lycka är för mig ett förhållningssätt till livet. Det som händer oss och det vi får att hända.
Någonting som alla kan välja.






ÄN EN GÅNG:
DETTA ÄR BARA MINA EGNA TANKAR.
DET HAR HJÄLPT MIG.
KANSKE HJÄLPER DET DIG.
KANSKE TYCKER DU ATT DET ÄR REN BS (bullshit).


Något som är sant är dock att:
Vi alla är ensamma ansvariga för våra tankar.
I sin tur känslor.
I sin tur handlingar.
Vi alla är ensamma anvariga för vår lycka.
I sin tur olycka.
I sin tur liv.

Där finns inte jag.
Jag vill inte hitta dig.
Känner så väl till smärtan att lämna.
Bli lämnad.
Värst att sakna.
Klockorna spelar.
Skärande ljud.
Det ekar i mitt hjärta.
Likt en tung bas på ett dansgolv.
I en stimmig lokal.
Dimmande rök.
Du är så äkta.
Men vid din sida där finns inte jag.
För en gångs skull konkret.
På dig kan jag ta.
Vill, snälla låt mig ta.
Låt mig kyssa din nacke.
Vila på ditt bröst.
Låt mig radera alla fel.
Låt mig ta bort vårt förflutna.
Även då det knappt liknas ett.
Aldrig känt så.
Patetiskt, exakt benämning.
Trots det oerhört spännande.
Du är som ett ljus.
Ett slukande ljus.
Tog fel på vattnet och tändvätskan.
Släckte.
Fumlar i mörkret efter stickan för att tända igen.
Vill inte vara ditt virke.
Bara vätskan.
Inte heller vatten.

En vacker nyans av svart över hennes själ.
Svarta fåglar under den grå röken som försöker slingra sig mellan de täta regndropparna.
En tjock klump i halsen som gör det svårt att andas.
Håller alla känslor inom, även då hon är ett lok i väntan på att få öppna och tjuta ett öronbedövande tjut.
Nästan lika bedövande som trycket över hennes lungor. Värre än röken omkring.
En konstant salt smak i munnen. Tårar som aldrig verkar sluta rinna längs de rödgråtna kinderna.
Röda likt ögonen över.
Ett tappat likväl mosat hjärta på marken. Fyllt med grus och smuts.
Ett skärande ljud hörs fast ingen lyssnar när det gnids längs asfalten.
Då skulle du bara höra ekot i hennes tomma bröst.
Ändå envisas hon hoppa ner i hålet hon även det envisas gräva allt djupare.
Men ni kan då inte ana dimman framför hennes ögon.
Neråt är den enda riktning hon kan finna ro. Det är tyst under marken.
Långt där under, där inte fåglarnas skrik hörs.
Där är det svart. Förblindande.
Inte alls men ändå lika skört.



Döden. Att förlora någon och själv stå kvar.
Att inte veta vart denne förlorade är. Att ha förlorat, men ändå ha kvar.
Att känna, men inte kunna se. Minnen, men bara minnen.
Ingen chans till nya sådana.
Ett mörkt hål.
Ungefär som universum.
Vi vet inte när det tar slut. Eller om.
Att födas blind må vara lättare än att senare förlora synen.
Men ingenting talar för att livet inte varit bättre med.



Rabbit Hole.
Rachel getting married.
Såg två på raken.
Två mörka.
Ibland hjälper det för mig att stirra det svarta i ögat.
Känna trycket över bröstet. Och tårarna bakom ögongloben.
För att sedan titta bort på det jag ser, det jag har.
Alla färger som faktiskt också berör.

Du sa nej när jag sa ja.
Om du bara visste. Ja, om du förstod hur jag studerar dina ögonfransar varje gång du sluter dina ögon. Hur jag inte förstår hur något så mjukt som dina ögon kan hugga så hårt i mitt hjärta. Sätta sig fast likt ett svärd. Dra aldrig ut det.
Jag räknar dina fingrar när jag håller din hand. Inte för att jag inte vet att du har lika många som mina. Nej, just för att jag älskar det. Jag älskar att känna din hud mot min. Känna dina hjärtslag och räkna dem i takt till mina. För jag älskar hur du hugger din blick i mig. Som om ingenting annat spelade någon roll. Som att det bara var jag, jag och ingenting mer.
För du är solen.
Det bästa i min värld.
Jag älskar att se på film med dig. För jag älskar att se dina bruna två tåras till den sorgliga delen. Det är som att det står något i tårarna du fäller. Det står så klart och tydligt. Jag kan läsa dina känslor. Även fast du inte vet att jag ser.
Det låter oerhört töntigt. Så jäkla underbart töntigt.
Du får töntigt att bli bra.
När jag såg dig här om kvällen stannade du för att sedan skaka om hela mitt universum. Hela min värld.
För jag kan känna ditt hjärta slå.
För jag kan känna det även när du går.
Även när du säger nej och jag insisterar ja.
Hur du kan få en minut att kännas som en evighet.
Du har satt frön som blommar i mig.

En vacker blommande äng som snart går mot vinter.
Men bara om min sol försvinner.
Så. Låt bli.



Sånt där jäkla trams.
Sånt där jäkla enastående trams.

Hoppas att ni läser och förstår.


Vi befinner oss på tåget. En plats mellan Sundbyberg och Spånga, om jag inte minns helt fel. Tåget var långt ifrån fullsatt, som vid rusning, men ändå var det inte tomt. Det var lagom mycket folk, om detta begrepp nu funkar in i en beskrivning av hur befolkat ett tåg är. Hoppas att ni hänger med ändå.

Det pratas lite lätt på tåget. Ingen tant som skriker i luren åt hennes betvivlade (och i hennes perspektiv oerhört nervslitande) man som tagit fel på fillén och karrén. Det är inte heller några småbarn som skriker och skriker och aldrig verkar sluta skrika. Inga yngre tonåringar som hysteriskt tjaffsar och skrattar på en och samma gång. Nej, det var rätt tyst för att vara ett pendeltåg, faktiskt.

Mitt emot mig befinner sig en medelålders kvinna. Gissar att ni föreställer er henne som 50 år, men nja enligt mig ser hon ut att landa på 42.  Kvinnan har sällskap på var axel. En man i sina övre 60 år och sedan en yngre kvinna i sin bästa tid - 25 somrar, för att låta tjusig. De båda finner sig i tysthet, möjligen iakttagelse. Vid mig snuddar en yngre man iklädd kostym, vi kan väl kalla honom ung akademiker, om vi ska fördöma klädseln (han önskar nog mer ett ordval som "viktig" men det får duga).

Det är som sagt rätt tyst på tåget. Kommer ihåg när dessa "nya" pendeltåg började gå. Det beskrevs som "så tyst att man till och med han höra sina egna andetag." Blir nu lite orolig att jag gått och förlorat hörsel av all rusningsstoj (men lugnar mig såklart med det hederliga "fjärder som blev till höna").
Så för att klargöra: inga andetag hördes, men samtidigt under nivån att jag faktiskt fortfarande kunde höra mina egna tankar.
Denne kvinna framför mig, som jag gissar bär på 42 år i bagaget, sitter och skickar textmeddelanden. Ivrigt. Inga konstigheter med det, en rätt vanlig tågsyssla ändå. Vid ett tillfälle, som nog hela den lilla sektionen av tåget minns, börjar kvinnan som tidigare nöjt sig med små leenden vid både läsning -samt skrivande av meddelanden, att skratta. Rätt hysteriskt. Nej nu överdrev jag, inte hysteriskt. Men hon börjar skratta. Högljutt och ljudrikt. De flesta ger henne sneda blickar. Blickar som jag skulle gissa (om nu blickar kunde tala) säger "MAAAINAC" eller kanske "LUUUNATIC" - på svenska - "TOKSTOLLE." Ja, för vem skrattar egentligen utan att vara lämnad åt maskarna? Vem tusan skrattar utan att ha något fel i skallen!?!?!

Vet inte om det var just skrattet i sig som drog till sig reaktioner, eller om det kanske var ensamheten i kombo.
Hur som helst så fick det mig att känna (trots att jag kände mig glad åt denne, i min gissning, nykära eller kanske glatt skvallrande-med-en-vän, eller något annat roligt - kvinna) mig ledsen.

Är det så idag (i generell betäckning, ta åt er ni som känner er i nöd att ta åt er) att vi finner skratt konstigt. Är det så att vi enbart får skratta i grupp, eller med någon annan? Känns hemskt. Det ska väl då inte vara konstigt att skratta. Det ska väl vara glädjespridande. Enligt min åsikt, i varje fall.
Jag önskar att fler kunde skratta öppet. Dela med sig av sin glädje till de som har svårare att den finna.
Det är inte konstigt att åka på semester själv, att skratta öppet, shoppa själv, sitta på ett fik med ingen annan än sin bok och en kopp latte. Det är befriande och modigt. Förhoppningsvis ser fler att det inte är något pinsamt eller onormalt i detta.

Nästa gång liknande i din omgivning inträffar hoppas jag att du skrattar med. Och skratta gärna för dem som inte kan låta sig vara lyckliga och skratta med.

Jag tror inte att ensam är starkast.
Jag tror på kärlek.
Och för att markera tror jag inte på självklar kärlek.
Att inte ta för givet.
Det blir vad du gör det till.
Kärlek kan vara evig, det är ditt val.
Om du vårdar och väljer dina relationer kan kärlek vara.
Kärlek är för mig inte någonting jag enbart känner i samband med attraktion.
Att försöka beskriva kärlek är svårt, men möjligt: Någon/något du älskar.




Men visst finns det en rad olika definitioner av "Ensam är starkast."
Vi kanske klarar oss bättre utan en annan person,
men för mig är inte det detsamma som att vara ensam.
Det är att vara utan.


Jag har aldrig varit helt ensam, långt ifrån.
Dock har jag känt mig mer ensam än vad jag gör idag.
Idag är jag mer lycklig.



Jag tror inte heller att allting är förutstakat.
Likså kärlek.
Vi är födda i Sverige och det finns ungefär 6 miljarder andra människor där ute.
Varför skulle vår Enda rätta kärlek finnas här?

Jag gillar att känna att Jag har makten över Mitt liv.
Visst kanske någon korsar min väg.
Det är andra bilar ute i trafiken som jag inte kan styra.
Men jag kan i varje fall styra min.



Glöm inte att det jag skriver är subjektivt!!!!
Det är mitt sätt att tänka på och gör mig lycklig.
Gladeligen finns det fler sätt att tänka på som gör andra lyckliga.

Även då hjärtat hennes är starkt.
Och blodet pulserar i densamma riktning som alltid.
Fastän hennes andetag är lika djupa som förr.
Och ändå hennes läppar rör sig demsamma som tidigare.
Någonting har förändrats.
Det är någonting med ögonen, tror jag.
Någonting som skimrar, likt intet innan.
Det är en dysterhet.
Någonting sorgset, fridfullt.
Som en slukande eld.
Så vackert.
Trots det faktum att det hon känner är mörkt.
Det är känsla hon känner.
Förgör.
På ett annat plan än vad vi förstår.
Även då vi tror att vi kan se henne.
Trots det.
Hon befinner sig i en box.
En box av glas.
Vi kan se, men vi kan inte röra.
Hennes känsla är stark.
Och vi som trott vi skådat svart.
Förblindande mörkt.
Hennes ögonfransar dansar likt alltid.
Tårar desperat försöker tvätta.
Sträta ut det vi alltid trott var rakt.




Det är ett skärande mörker.
Så svårt, men ändå så klart.
Ögonen kan inte se.
Men det är det mörkaste de skådat.

Du får mitt hjärta att spela.
Den finaste melodin jag någonsin hört.
Det låter bättre än livet självt.
Det är sött, men samtidigt salt.
Det är det bästa av allt.
Jag känner mig levande.
Och för det tackar jag dig.
Men även mig.
Vi ska leva. Samleva.
För vi hör ihop.
Likt ett och ett.
Vi två.
Det är du och jag nu.
Och för dig ska jag spela den finaste melodin.
Det finaste du någonsin hört.
För jag kan höra ditt hjärta slå.
Jag hör dina hjärtslag falla ihop till ett.
Den finaste melodin, i takt till min.

Det är viktigt att komma ihåg.
Vi måste komma ihåg.
Vart vi en gång var.
För att dit ta ett steg tillbaka.
Eller för att aldrig mer dit återvända.
Detta väljer vi oftast omedvetet.
Ibland kan vanorna och beteenden verka ha övertaget.
Med det fasta greppet likt en järnhand de styr oss.
Men det är en illusion. Det är ett val vi gör.
Om något kan liknas matrix är det våra vanor och beteenden.
Egentligen, är vi ofta några helt andra.
Med intentioner att agera på ett annat vis.
Så kika djupt in. Stäng inte ögonen för att skenet är för jobbigt.
Du har ett starkt sken inom dig. Starka färger.
De väntar på att få stråla. Släpp ut dem.
Låt dem greppa och styra dina beteenden.
Skapa nya vanor, men glöm du inte de gamla.
De gamla är redskapen för att styra dina nya.
Det är faktiskt viktigt att komma ihåg.
För där du en gång var, kommer omedvetet att påverka dina val.
Därför är det viktigt att komma ihåg.
För att då istället medvetet välja.




Det jag vill säga är att identifiera dig aldrig med dina vanor och beteenden.
Låt dessa identifiera dig.



Vanor och beteenden kan aldrig skyllas på någon annan.
Det finns alltid en förklaring, men det är fortfarande dina val.
Val du fattat helt själv.
Du har själv makten över ditt liv.
Du kan bli slagen till marken, men det är bara du som har makten att ställa dig upp igen.



Och jag hoppas nu att ni förstår metaforer.

En bit ur en text jag skrev för ett tag sedan.


Ur drömmarna jag vaknade. I främmande lakan. Drömmen, inte bara i sömnen - sprucken. Bortblåst och ersatt med den alkoholångande andedräkten från kvällen där på. Endast minnesluckor och svårlästa sms kvar. Det är allt. Allt vi har kvar. Allt som någonsin var.

Tystnad.
Ilande längs min nakna rygg.
Is som inte smälter i solens strålar.
Ögon som glittrar, men inte av dess rätta skäl.
Björnar som sover, för att aldrig vakna igen.
Tystnad.
Ekande i min själ.
Död; verb, substantiv eller adjektiv?

En man sa något klokt i en såpa på television.
Han sa att han bestämt sig för att vara lycklig.
Hans fru lade frågande huvudet på sne.
Innan hon hunnit låta ljudvågorna flöda kontrade han hennes blick snabbt med:
"Om jag kan välja att vara nedstämd och världen [livet] ilskna blickar ge.
Om detta är sanningen, vilket det i mitt fall är.
Jag kan då välja att vara glad och med kärlek till världen se."

Inte ordagranna citat, men som sagt, en såpa kanske inte så passé.
Bara någonting som likt posters fäste mitt minne.


Att vänta på tillfälle.
Att val ta i akt.
För vi väljer varje tanke.
Varför inte detta göra omtänksamt?



Sådant som värmer. Intresserar.
Faktiskt berör.
Det är frihet för mig.
Att välja vad vi tänker, känner och gör.

Det här vill jag skriva till Dig där ute.
Vem du nu än är som läser.
Jag vill berätta för dig hur värdefull du är.
Just precis du.
Du har alla världens möjligheter.
De finns inom dig.
Och för dig är dem värdefulla.
Jag vill ge dig känslan av frihet.
Friheten som finns att förverkliga dig själv.
Förverkliga dina drömmar, visioner.
För de är en del av dig.
Dina önskningar.
De väntar på att släppas fria.
Precis som en föråldrad maskros på ängen.
De är redo.
De väntar bara på dig.
Jag vill ge dig känslan av frihet.
Friheten att välja lycka.
Lyckan finns inom dig.
Du måste bara hitta den.
Det finns ingen nyckel.
Du är skrinet.
Ett olåst skrin som väntar på att få öppnas och låta melodin flöda.

Jag har ingenting mer intressant än dig.


Du vilar i mina tankar.
Jag undrar ofta vad du gör.
Tänker du någonsin på mig,
så som jag tänker på dig?
Jag undrar i sådana fall vad.
Kanske får jag aldrig veta.
Men i tankarna mina,
där vilar du bra.


Jag har ingenting mer intressant än dig.
Och dig har jag enbart i tankarna mina.
Där håller jag dig varmt.



Godnatt! ♥

Det var den här stickande, härliga, känslan mellan oss.
Det var bubbligt.
Och det var sött.
Det släckte min törst,
men samtidigt fick mig törsta efter mer.
Det fick mig att sluta andas.
Den här kolsyreliknande känslan.
Försvunnen.
Och även fast sötman är kvar.
Det är inte detsamma.
Inte utan bubblet.
Inte utan kolsyran.


Väntar ivrigt som ett barn efter mer.