johannathyra

Och åter ligger jag vaken. Och du ligger här bredvid, en gång i raden på andra. Du är orsaken till varför allt annat känns så fel. Så underbart fel. Aldrig hade jag kunnat ana hur du kan få fel, att kännas så rätt. Jag vet vad jag vet. Jag vet att det känns hemskt att ligga bredvid någon med annat namn än ditt. Utav empiri. Du är den första jag vill vila mina ögon på i takt med solens uppgång. Och den enda jag vill se dagen slukas i mörker bredvid. Någon med annan själ vill jag inte detta dela.


(Lärdomar i flertal)
Hur det vi [läs; jag] trodde var rätt. [flik in; Trodde] Var underbart. Hur vi kan se dessa ting: Förvandlas. Hur vi lär oss uppskatta det vi har: och inte förgäves försöka få illusionen att måla sig själv. Hur vi ständigt lär oss. Han som inte ligger bredvid oss, för ett exempel. Och han som ligger bredvid: Han som inte bara är utomordentligt gudomlig. Utan han som skapat sitt inre, vilket vi konstant beundrar, i smyg (som nu).



Bredvid honom på sängbordet ligger böcker. Böcker av alla dess slag. Några av mina, men flest utav hans. Titlar som "Att växa genom möten", bäddas varmt av "Munken som sålde sin Ferrari." Inte bara dessa utomstående ting, som för övrigt berättar mer om hans själ än ni tror (jag kallar dem komplement). Dessa visar på hans inre färger. Nej, ni skulle då bara se djupet i hans ögon, blicken som han mig ger.


Jag har talat om undren som kan hålla stjärnor isär. Det jag nu talar om är att hålla hjärtat vid liv. Sätta ihop två och få dem att samslå.


Att ta penseln i handen. Att själv måla mönster och låta våra färger skapa sin egen magi.

Ibland målar vi otroliga mönster, men om färgerna inte är otroliga, magnifika, enastående, så spelar mönsterna ingen roll.