johannathyra

Det är sabbat, förlorat. Nästan förstört. Som en snabbt sjunkande sten. Vi nådde vår kulm. Min fantastiskt målade bild envisas målas upp för varje gång jag stänger ögonen. Därför håller jag dem öppna. Jag som var så nöjd, denna bild. Ingen annan än jag rev den isär. Borde inte, men.. Tillåt mig; jag vet. Och det värker lite i bröstet när jag så säger. Förlåt, till mig. Du, du intalar dig strongt klara dig bättre utan. Spelar egentligen ingen roll. Uppfattningen av mig, i din ända av linjen, står troligen förändrad och oförändrad kvar. Om du låter dig beröras av sånt. Tillåt mig; hejdå. Vända på klacken, och till slut gå. Jag önskat vi skulle skapat något mer än tomma rader fyllda med ord. Vara kreativa, något utöver det vanliga. Jag vill fortfarande dig ge delar av mig. Små bitar av information jag inte delat med någon tidigare. Sakta sätta ihop det pussel för dig som i slutändan föreställer mig. Det är enbart till dig jag skriver. Du är bra, det vet du att jag tycker. Du är underbar, likväl fantastisk. Inte nya ord. Lita på mig, jag skriver till dig. Tveka inte. Om du nu av slump råkar läsa. Troligen mot din vilja. Det är du och ingen annan jag vill ska läsa. Dessa tankfulla rader, direkt från mig. Hoppas du ska förstå. För mycket begärt, jag vet. Spelar egentligen ingen roll, än en gång. Allt för att hålla mina fumliga fingrar borta från dig. Om så ögonen måste förbli öppna.

Ja, till dig. Du som troligen inte läser.