johannathyra

Ett hus fyllt av mörker. En barndom fylld, men bara minnesluckor kvar.

Samma visa, i natt igen. Hon ligger i det lilla, fyrkantiga, rummet. Väggarna är målade i en ljus lila, men verkar ändå så mycket mörkare än så. Ute i hallen hörs röster. I hallen hörs gråt, och skrik.

Hon ligger där i det lila rummet. Bredvid vilar hennes bästa vän. Hon ligger oroligt och vakar över hennes andetag. Vakna inte. Vakna inte. Snälla, märk inte vad som där ute i hallen pågår.

I hallen ligger en kvinna. Kvinnan den gråtande och skrikande är flickans mamma. Hon som i denna stund ligger naken på stengolvet. Smärta fyller hennes rop av innebandyklubban hennes man drämmer över henne, likt piska över häst. Hans blick är mörk. Han är flickans pappa.



Flickan. Hon som trodde att hon visste var lycka var, tills hon lycka fann.