Att tänka på dig, är som att vila på moln.
Jag stirrade rakt in i dina blå. Blå. Precis som havet. Havet det gungande. Som dansgolvet inunder. Fötterna de fyra stod still, även då mina darrade. Skakade av nervositet. Drog tänderna över läppen. Sneglade ner. Såg upp, rätt in i de blå. Ditt hår var slickat bakåt. Lite lätt. Mitt svajade långt ner på ryggen. Det var natt och musiken var hög. Ändå inte hög nog att överrösta ljudet av kemin emellan oss. Knastrande magi. Du kysste min kind. Vände dig om. Du gick.
Jag gick efter, samma stig. Samma väg. Efter dig. Men inte med dig. Inte alls på det sättet. Två som gick isär, för att senare gå ihop. Som vanligt en fredagsnatt. Vecka, efter vecka. Förundrad. Musiken tystnade för en miinut. Drömmarnas sus tog över. Öronen dövdes. Ögonen blundade. Och hjärtat öppnades. Du är undret som håller drömmarna mina ihop. Undret som håller stjärnorna ovan isär. Du är överallt. Som stoft. Vågar inte gå in på ord. Vågar inte bli för personlig, även då jag vill. Mer än allt. Med dig.
Det är så det är. Med dig. Med mig. Det finns inget oss. Men det är okej. Det är helt lugnt. Med mig.
Hur det är med dig, vet jag ej.
