Ibland får dessa domningar mig att gråta. Motvilligt gråta. Jag orkar inte mer. Snälla sluta sticka, brinna, krypa och domna i mig. Jag vill inte längre. Vill inte mer.
Jag kommer ihåg dagen. Anders ringde 09:00. Kollade läget med mig. Domningar och stickningar i händer. De hänger inte med. Lade på. 09:18 ringer Anders igen. 13:00 ska jag in i tunneln på Sofia hemmet. Nej. Och ändå ja.
I tunneln bankar det. Och det bankar. Pappa frågar "har du gått ner i vikt?" Hjärtat bultar. Nästan högre än tunneln själv. Kring mig sitter en mask. Som taget ur en skräckfilm. Omöjligt att röra sig. Omöjligt och förbjudet.
Anders. Den bästa läkaren jag haft. Jag måste ringa honom på måndag. För jag orkar inte detta mer.
Jag vill måla. Måla för dig alla livets färger du aldrig märkt förr.
Jag vill visa. Visa för dig vad du trott dig aldrig se.
Öppna dina ögon.
titta för att se.
Jag vill skrika. Skrika högt och djupt.
Tappa luften för att sedan skratta och bli yr.
Jag vill åka dit. Dit där topparna är höga och dalarna djupa.
Jag vill leva livet. Visa dig något du aldrig visste fanns.
So called "Bucket list"
För det är ingen som vet. Det är ingen som ser.
En massa känslor och tusen nålar. Rispas. Över din nakna hud.
Skinn. Du flåsar mig i nacken.
Vänder mig om.
Vem där?
Ramlar i skiten för att ställa mig upp.
Kläderna är rena.
Ondskan också.
Rosor som blöder. Droppar längs min kind.
I ögon målas bilder. Målas tankar. De förgör.
En pojke rullar boll. Hoppar i hagar.
Glöms bort.
Det är sånt där som bara kommer.
Det smattrar.
Vi alla känner till det så väl.
Hon som inte kom fram. Hon som blev kvar.
Bland det mörka, i hennes hjärna.
Och du som tyckte ögonen hennes var svarta.
Du har ingen aning. För vem vet.
Ingen som du kan någonsin veta.
Naglar som ilar längs en spegel.
Spegelbilden är luddig. Jag blundar. Vill inte se.
Stripigt som håret efter tre dagar utan tvätt.
Allt är otvättat. Smutsigt.
De finns de där människorna som bara kan.
De kan förmedla. De kan förgöra.
De kan beröra mer än vad du trott du kan bli berörd.
För det är ingen som vet. Det är ingen som egentligen hör.
Man läker någon.
Och när denna personen börjar bli hel
Då går den vidare.
Man hjälper någon.
Och när personen inte behöver hjälp mer
Så glömmer den.
