johannathyra

Jag kan höra ditt hjärta viska
Tätt intill mitt
Jag kan känna dina ögons rörelser
Hur de tränger in i mina
Svart mot vitt

Din själ brusar
Ett brus av oro
Ett brus av svart

Stranden är ödslig, och fylld av tomhet
Havet brusar, det är precis som din själ
Ett brus av oro, en blank yta
Men ett oändligt djup.

Jag hör ditt hjärta viska
Slå tätt mot mitt

Det är som om varenda ögonblick bara fortsätter i en lång melodi som aldrig stannar. Utan slut. Du beskriver hur vi lever redo att dö. Och det är vi. Även fast vi intalar oss något annat.


Jorden kolliderade
Vi brändes ihjäl
Andarna sjöng
Ur fönster som spruckit
I en värld som bakom vår
Var själen runt oss
Och det bultande inuti

En värld full av dött liv

Något flög ovan
Likt de alltid hittat på
En Gud som lät oss dö
Men låter själar sväva utan frid

En jord som vi förstörde
Med hjälp av en människas ondska
Med en människas hjärna som kallas intelligent
Någonting som vi alltid trott var unikt
Men inte orkat bevara

Vi lever för att dö
Vi dör för att vi lever
Vi bryr oss om oss om idag
Och hoppas om imorgon
Men glömmer att vem som helst kan dö
Om solen slocknar

He do not ask but scream "can you feel my heart."
In a dream of mine I felt the bottom of the bloody ocean of yours. What is called heart. What not is called mine.
I danced in the massive rain you cry and demand your soul to open. It will not be, will not do.
You do not hear me when I scream. When I am in your soul you do not feel.
This feeling to not feel at all. You love it you say. Let me tell you then that love you feel.

Jag önskar att jag kunde skriva direkt i ditt hjärta. Rista det jag önskar finnas där. Viska så att ditt hjärta hoppar två slag för att sedan spruta runt mitt osynliga stoft i dina ådror. Få dig att andas mitt namn. För dig är jag okänd. Men jag kunde känna din själ där ifrån du stod. För jag såg din blick, dina ögon mötte mina. De är själarnas fönster och de sjunger till oss. Instängda, men ändå det mest fria vi har. Likt du sjunger i versen, men skippar refrängen. Jag önskar att jag till dig fick skriva, för jag vet att du precis skulle veta hur jag menar. Inspirera dig i min overklighet. Du vet inte att jag delar dina känslor i en värld som är så splittrad, kluven i tu. Där universums mitt är du i min pseudovetenskap.