johannathyra

En vacker nyans av svart över hennes själ.
Svarta fåglar under den grå röken som försöker slingra sig mellan de täta regndropparna.
En tjock klump i halsen som gör det svårt att andas.
Håller alla känslor inom, även då hon är ett lok i väntan på att få öppna och tjuta ett öronbedövande tjut.
Nästan lika bedövande som trycket över hennes lungor. Värre än röken omkring.
En konstant salt smak i munnen. Tårar som aldrig verkar sluta rinna längs de rödgråtna kinderna.
Röda likt ögonen över.
Ett tappat likväl mosat hjärta på marken. Fyllt med grus och smuts.
Ett skärande ljud hörs fast ingen lyssnar när det gnids längs asfalten.
Då skulle du bara höra ekot i hennes tomma bröst.
Ändå envisas hon hoppa ner i hålet hon även det envisas gräva allt djupare.
Men ni kan då inte ana dimman framför hennes ögon.
Neråt är den enda riktning hon kan finna ro. Det är tyst under marken.
Långt där under, där inte fåglarnas skrik hörs.
Där är det svart. Förblindande.
Inte alls men ändå lika skört.



Döden. Att förlora någon och själv stå kvar.
Att inte veta vart denne förlorade är. Att ha förlorat, men ändå ha kvar.
Att känna, men inte kunna se. Minnen, men bara minnen.
Ingen chans till nya sådana.
Ett mörkt hål.
Ungefär som universum.
Vi vet inte när det tar slut. Eller om.
Att födas blind må vara lättare än att senare förlora synen.
Men ingenting talar för att livet inte varit bättre med.



Rabbit Hole.
Rachel getting married.
Såg två på raken.
Två mörka.
Ibland hjälper det för mig att stirra det svarta i ögat.
Känna trycket över bröstet. Och tårarna bakom ögongloben.
För att sedan titta bort på det jag ser, det jag har.
Alla färger som faktiskt också berör.