johannathyra

Du sa nej när jag sa ja.
Om du bara visste. Ja, om du förstod hur jag studerar dina ögonfransar varje gång du sluter dina ögon. Hur jag inte förstår hur något så mjukt som dina ögon kan hugga så hårt i mitt hjärta. Sätta sig fast likt ett svärd. Dra aldrig ut det.
Jag räknar dina fingrar när jag håller din hand. Inte för att jag inte vet att du har lika många som mina. Nej, just för att jag älskar det. Jag älskar att känna din hud mot min. Känna dina hjärtslag och räkna dem i takt till mina. För jag älskar hur du hugger din blick i mig. Som om ingenting annat spelade någon roll. Som att det bara var jag, jag och ingenting mer.
För du är solen.
Det bästa i min värld.
Jag älskar att se på film med dig. För jag älskar att se dina bruna två tåras till den sorgliga delen. Det är som att det står något i tårarna du fäller. Det står så klart och tydligt. Jag kan läsa dina känslor. Även fast du inte vet att jag ser.
Det låter oerhört töntigt. Så jäkla underbart töntigt.
Du får töntigt att bli bra.
När jag såg dig här om kvällen stannade du för att sedan skaka om hela mitt universum. Hela min värld.
För jag kan känna ditt hjärta slå.
För jag kan känna det även när du går.
Även när du säger nej och jag insisterar ja.
Hur du kan få en minut att kännas som en evighet.
Du har satt frön som blommar i mig.

En vacker blommande äng som snart går mot vinter.
Men bara om min sol försvinner.
Så. Låt bli.



Sånt där jäkla trams.
Sånt där jäkla enastående trams.