johannathyra

Även då hjärtat hennes är starkt.
Och blodet pulserar i densamma riktning som alltid.
Fastän hennes andetag är lika djupa som förr.
Och ändå hennes läppar rör sig demsamma som tidigare.
Någonting har förändrats.
Det är någonting med ögonen, tror jag.
Någonting som skimrar, likt intet innan.
Det är en dysterhet.
Någonting sorgset, fridfullt.
Som en slukande eld.
Så vackert.
Trots det faktum att det hon känner är mörkt.
Det är känsla hon känner.
Förgör.
På ett annat plan än vad vi förstår.
Även då vi tror att vi kan se henne.
Trots det.
Hon befinner sig i en box.
En box av glas.
Vi kan se, men vi kan inte röra.
Hennes känsla är stark.
Och vi som trott vi skådat svart.
Förblindande mörkt.
Hennes ögonfransar dansar likt alltid.
Tårar desperat försöker tvätta.
Sträta ut det vi alltid trott var rakt.




Det är ett skärande mörker.
Så svårt, men ändå så klart.
Ögonen kan inte se.
Men det är det mörkaste de skådat.