En viktig åskådning.
Hoppas att ni läser och förstår.
Vi befinner oss på tåget. En plats mellan Sundbyberg och Spånga, om jag inte minns helt fel. Tåget var långt ifrån fullsatt, som vid rusning, men ändå var det inte tomt. Det var lagom mycket folk, om detta begrepp nu funkar in i en beskrivning av hur befolkat ett tåg är. Hoppas att ni hänger med ändå.
Det pratas lite lätt på tåget. Ingen tant som skriker i luren åt hennes betvivlade (och i hennes perspektiv oerhört nervslitande) man som tagit fel på fillén och karrén. Det är inte heller några småbarn som skriker och skriker och aldrig verkar sluta skrika. Inga yngre tonåringar som hysteriskt tjaffsar och skrattar på en och samma gång. Nej, det var rätt tyst för att vara ett pendeltåg, faktiskt.
Mitt emot mig befinner sig en medelålders kvinna. Gissar att ni föreställer er henne som 50 år, men nja enligt mig ser hon ut att landa på 42. Kvinnan har sällskap på var axel. En man i sina övre 60 år och sedan en yngre kvinna i sin bästa tid - 25 somrar, för att låta tjusig. De båda finner sig i tysthet, möjligen iakttagelse. Vid mig snuddar en yngre man iklädd kostym, vi kan väl kalla honom ung akademiker, om vi ska fördöma klädseln (han önskar nog mer ett ordval som "viktig" men det får duga).
Det är som sagt rätt tyst på tåget. Kommer ihåg när dessa "nya" pendeltåg började gå. Det beskrevs som "så tyst att man till och med han höra sina egna andetag." Blir nu lite orolig att jag gått och förlorat hörsel av all rusningsstoj (men lugnar mig såklart med det hederliga "fjärder som blev till höna").
Så för att klargöra: inga andetag hördes, men samtidigt under nivån att jag faktiskt fortfarande kunde höra mina egna tankar.
Denne kvinna framför mig, som jag gissar bär på 42 år i bagaget, sitter och skickar textmeddelanden. Ivrigt. Inga konstigheter med det, en rätt vanlig tågsyssla ändå. Vid ett tillfälle, som nog hela den lilla sektionen av tåget minns, börjar kvinnan som tidigare nöjt sig med små leenden vid både läsning -samt skrivande av meddelanden, att skratta. Rätt hysteriskt. Nej nu överdrev jag, inte hysteriskt. Men hon börjar skratta. Högljutt och ljudrikt. De flesta ger henne sneda blickar. Blickar som jag skulle gissa (om nu blickar kunde tala) säger "MAAAINAC" eller kanske "LUUUNATIC" - på svenska - "TOKSTOLLE." Ja, för vem skrattar egentligen utan att vara lämnad åt maskarna? Vem tusan skrattar utan att ha något fel i skallen!?!?!
Vet inte om det var just skrattet i sig som drog till sig reaktioner, eller om det kanske var ensamheten i kombo.
Hur som helst så fick det mig att känna (trots att jag kände mig glad åt denne, i min gissning, nykära eller kanske glatt skvallrande-med-en-vän, eller något annat roligt - kvinna) mig ledsen.
Är det så idag (i generell betäckning, ta åt er ni som känner er i nöd att ta åt er) att vi finner skratt konstigt. Är det så att vi enbart får skratta i grupp, eller med någon annan? Känns hemskt. Det ska väl då inte vara konstigt att skratta. Det ska väl vara glädjespridande. Enligt min åsikt, i varje fall.
Jag önskar att fler kunde skratta öppet. Dela med sig av sin glädje till de som har svårare att den finna.
Det är inte konstigt att åka på semester själv, att skratta öppet, shoppa själv, sitta på ett fik med ingen annan än sin bok och en kopp latte. Det är befriande och modigt. Förhoppningsvis ser fler att det inte är något pinsamt eller onormalt i detta.
Nästa gång liknande i din omgivning inträffar hoppas jag att du skrattar med. Och skratta gärna för dem som inte kan låta sig vara lyckliga och skratta med.
Vi befinner oss på tåget. En plats mellan Sundbyberg och Spånga, om jag inte minns helt fel. Tåget var långt ifrån fullsatt, som vid rusning, men ändå var det inte tomt. Det var lagom mycket folk, om detta begrepp nu funkar in i en beskrivning av hur befolkat ett tåg är. Hoppas att ni hänger med ändå.
Det pratas lite lätt på tåget. Ingen tant som skriker i luren åt hennes betvivlade (och i hennes perspektiv oerhört nervslitande) man som tagit fel på fillén och karrén. Det är inte heller några småbarn som skriker och skriker och aldrig verkar sluta skrika. Inga yngre tonåringar som hysteriskt tjaffsar och skrattar på en och samma gång. Nej, det var rätt tyst för att vara ett pendeltåg, faktiskt.
Mitt emot mig befinner sig en medelålders kvinna. Gissar att ni föreställer er henne som 50 år, men nja enligt mig ser hon ut att landa på 42. Kvinnan har sällskap på var axel. En man i sina övre 60 år och sedan en yngre kvinna i sin bästa tid - 25 somrar, för att låta tjusig. De båda finner sig i tysthet, möjligen iakttagelse. Vid mig snuddar en yngre man iklädd kostym, vi kan väl kalla honom ung akademiker, om vi ska fördöma klädseln (han önskar nog mer ett ordval som "viktig" men det får duga).
Det är som sagt rätt tyst på tåget. Kommer ihåg när dessa "nya" pendeltåg började gå. Det beskrevs som "så tyst att man till och med han höra sina egna andetag." Blir nu lite orolig att jag gått och förlorat hörsel av all rusningsstoj (men lugnar mig såklart med det hederliga "fjärder som blev till höna").
Så för att klargöra: inga andetag hördes, men samtidigt under nivån att jag faktiskt fortfarande kunde höra mina egna tankar.
Denne kvinna framför mig, som jag gissar bär på 42 år i bagaget, sitter och skickar textmeddelanden. Ivrigt. Inga konstigheter med det, en rätt vanlig tågsyssla ändå. Vid ett tillfälle, som nog hela den lilla sektionen av tåget minns, börjar kvinnan som tidigare nöjt sig med små leenden vid både läsning -samt skrivande av meddelanden, att skratta. Rätt hysteriskt. Nej nu överdrev jag, inte hysteriskt. Men hon börjar skratta. Högljutt och ljudrikt. De flesta ger henne sneda blickar. Blickar som jag skulle gissa (om nu blickar kunde tala) säger "MAAAINAC" eller kanske "LUUUNATIC" - på svenska - "TOKSTOLLE." Ja, för vem skrattar egentligen utan att vara lämnad åt maskarna? Vem tusan skrattar utan att ha något fel i skallen!?!?!
Vet inte om det var just skrattet i sig som drog till sig reaktioner, eller om det kanske var ensamheten i kombo.
Hur som helst så fick det mig att känna (trots att jag kände mig glad åt denne, i min gissning, nykära eller kanske glatt skvallrande-med-en-vän, eller något annat roligt - kvinna) mig ledsen.
Är det så idag (i generell betäckning, ta åt er ni som känner er i nöd att ta åt er) att vi finner skratt konstigt. Är det så att vi enbart får skratta i grupp, eller med någon annan? Känns hemskt. Det ska väl då inte vara konstigt att skratta. Det ska väl vara glädjespridande. Enligt min åsikt, i varje fall.
Jag önskar att fler kunde skratta öppet. Dela med sig av sin glädje till de som har svårare att den finna.
Det är inte konstigt att åka på semester själv, att skratta öppet, shoppa själv, sitta på ett fik med ingen annan än sin bok och en kopp latte. Det är befriande och modigt. Förhoppningsvis ser fler att det inte är något pinsamt eller onormalt i detta.
Nästa gång liknande i din omgivning inträffar hoppas jag att du skrattar med. Och skratta gärna för dem som inte kan låta sig vara lyckliga och skratta med.
Kommentarer
Trackback
