johannathyra

För mig är panik ett väldigt laddat ord. Alla av oss har nog drabbats av panik många, många gånger under livet. Känslan av att förlora kontroll. En klump i magen när flygplanet skakar till, eller föraren framför oss måste tvärnita för att inte krocka. Kanske känslan av tårar som trycker bakom ögonen när ens vän, partner eller förälder inte svarar i telefonen efter en flygning, eller bara inte alls. Panik är ett laddat ord just för att det ofta förekommer i samband med obehagliga situationer som de tidigare nämda. För vissa personer är inte panik bara laddat för dessa igenkännbara situationer, utan just för motsatsen - att inte veta.

För några år sedan drabbades jag av min första, namnsatta, panikångest. Jag har hela livet varit hypokondriker i vågor, men när den här känslan av döden tog över min kropp förstod jag att jag inte bara var rädd för att bli sjuk - jag har även drabbats av det. Med andra ord trodde både mitt sinne och min kropp att jag var på väg att dö. Jag skrek till mamma att jag måste till akuten. Det här var första gången jag drabbades av panikångest. Efteråt sov jag längre än någon gång tidigare.



För några veckor sedan fick jag en sådan stark panikångest att jag - även efter alla tidigare - trodde att jag skulle dö. Det är inte konstigt att jag tror att jag är påväg att svimma under panikångest, men den här gången var det skillnad. Jag trodde inte bara att jag skulle dö, utan att jag redan var halvvägs.
Hela mitt ansikte domnade bort och jag kunde inte prata för att min mun var helt bortdomnad. Det stack i ansiktet som det gör när ett ben eller fot har somnat. Fast värre, faktiskt. Jag fick knappt någon luft (kändes det som, i alla fall). Det är så svårt att beskriva en panikångest. Vanligen känns det som att man är avskärmad från verkligheten. Det känns som att befinna sig i en bubbla. Allting ses som ur ett fönster. Jag brukar även få tunnelseende, övertagande rädsla till att svimma, illamående, domningar i ansiktet och benen har många gånger vikt sig under mig.


Det jag, efter lång tid med panikångest, har kommit underfund med är att om mitt psyke kan lura mig så där pass mycket, om mitt ansikte kan domna bort, mina ben vika sig, jag kan svimma och må illa - Ja om jag kan lura mig själv så pass grovt så kan jag väl ändå göra det i motsatt riktning också? Jag kan väl intala mig själv att jag är lycklig, mår bra, har mer ork och inte minst -  att jag kan MER än vad jag TROR.

Det är ett rätt lustigt förhållande mellan vad vi tror och vad vi kan. Verklighet och inbillning.
Det vi inbillar oss kan påverka oss så pass mycket att det faktiskt övergår från inbillning till verkligt.


Ett bevis på att vi inte ska vara rädda och haka upp oss på allt vi inte kan.
Alla världens möjligheter.
Läs "Eldens hemlighet" eller sätt på "Desertflower".