johannathyra

Ibland får dessa domningar mig att gråta. Motvilligt gråta. Jag orkar inte mer. Snälla sluta sticka, brinna, krypa och domna i mig. Jag vill inte längre. Vill inte mer.

Jag kommer ihåg dagen. Anders ringde 09:00. Kollade läget med mig. Domningar och stickningar i händer. De hänger inte med. Lade på. 09:18 ringer Anders igen. 13:00 ska jag in i tunneln på Sofia hemmet. Nej. Och ändå ja.
I tunneln bankar det. Och det bankar. Pappa frågar "har du gått ner i vikt?" Hjärtat bultar. Nästan högre än tunneln själv. Kring mig sitter en mask. Som taget ur en skräckfilm. Omöjligt att röra sig. Omöjligt och förbjudet.

Anders. Den bästa läkaren jag haft. Jag måste ringa honom på måndag. För jag orkar inte detta mer.