johannathyra

För det är ingen som vet. Det är ingen som ser.

En massa känslor och tusen nålar. Rispas. Över din nakna hud.

Skinn. Du flåsar mig i nacken.

Vänder mig om.

Vem där?

Ramlar i skiten för att ställa mig upp.

Kläderna är rena.

Ondskan också.

Rosor som blöder. Droppar längs min kind.

I ögon målas bilder. Målas tankar. De förgör.

En pojke rullar boll. Hoppar i hagar.

Glöms bort.

Det är sånt där som bara kommer.

Det smattrar.

Vi alla känner till det så väl.

Hon som inte kom fram. Hon som blev kvar.

Bland det mörka, i hennes hjärna.

Och du som tyckte ögonen hennes var svarta.

Du har ingen aning. För vem vet.

Ingen som du kan någonsin veta.

Naglar som ilar längs en spegel.

Spegelbilden är luddig. Jag blundar. Vill inte se.

Stripigt som håret efter tre dagar utan tvätt.

Allt är otvättat. Smutsigt.

 

De finns de där människorna som bara kan.

De kan förmedla. De kan förgöra.

De kan beröra mer än vad du trott du kan bli berörd.

För det är ingen som vet. Det är ingen som egentligen hör.