Hej från här.
Smatter som smatter som liknar stjärnor som i fjärran exploderar och tynar bort. Lämnar energi, lämnar en förlorad värme som inte värms i allt vakuum som omringar. Igår såg jag rakt ut i universum. Upplevde en storhet som jag tidigare inte gjort. Läste en text av en tjej som en gång var en tjej jag höll nära. En sida av mig som egentligen ingen vet om. Alla dessa tankar, alla dessa obesvarade svar. Än en gång sitter jag på denna sida av skärmen. Allt börjar så klart, så tydligt. Så bra. Liksom stjärnor som i fjärran exploderar och tynar bort gör jag. Allt jag vill är att skriva, skriva alla mina färger som jag ser. Läkaren sa synestesi.
Jag letar efter den personen som liksom jag, har alla dessa tankar om saker som vi inte vet, som oss egentligen inte bör berör. Alla dessa tankar, alla dessa obesvarade frågor som behöver svar. Allt detta som snurrar i ett universum inom mig. Tänk om det skulle vara så att i varje hjärna finns ett universum. Skickar strålar, skickar värme, frågor som aldrig får svar. Och vi befinner oss i en liten nervtråd där denna energi flödar. Celler så som stjärnor som i fjärran exploderar, tynar bort, dör.
