johannathyra

Egentligen vet jag ingenting alls. Likt ett samtal härom dagen grå då vi talade om existens och kunskap. Vad det nu allt innebär och är. Jag siktar mot oändligheten. Men vad finns där utom? En annan oändlighet som sluts av mörker som binds av andra oändligheter. Ändå är livet här och nu, utan oändlighet. För vem säger vad som inte vet. Bara en hel del ovetskap. För vad vet jag egentligen om dig. Bara en massa ord som smattrandes faller ihop av en rad bokstäver. Blir till meningar med en faktiskt mening. Tolkbar på säkert ett tusen olika sätt och vis. Allt hänger på mig. En bokstav, men ett ord. Vi säger "när jag ser på månen, ser du den också". Det för oss samman, denna mänsklighet. Ändå så långt i sär. Och benämner, uttalar om så som omänskligt. Vad definierar vad vi verkligen är. Det är diffust och ingen bryr sig tillräckligt för att tänka igenom. Denna lilla korta stund vi nu har. Denna oändlighet som just nu pågår utanför vårt fönster kallat öga.

 

 

Ett liv utan definition.

En text utan egentlig eftertänksamhet. Bara smatter från fingrar som bildar rader av ord, meningar som faktiskt skapar mening.

 

 

Ska köpa en bra bok av en man kallad Stephen H.