Att älska tanken på någon som inte tänker på en.
Ligger och tänker. Mest på dig. För jag kan dig verkligen inte släppa. Inom mig håller jag dig hårt, knyter en rosett fint runtom. Brukar drömma om dig. Härom natten vaknade jag upp kallsvettig i min egen gråt. I drömmen jag drömde dog du. Det tog mig hårt. Var så mycket jag önskat att jag sagt. Är det något tecken? Väntar du på mig?
Varför är det så svårt att släppa taget? Kanske är det för att det är mitt fel att vi hamnade vart vi är idag. Ja, vart är vi? Det undrar jag med. Fast numera finns det inget vi, bara två individer som lever våra åtskilda liv. Och det går bra i ditt. Det har jag då allt inte missat.
Men jag saknar stunderna när du berättade att du hade en svacka. Inte för svackan i sig, utan saknaden till att göra dig gott. Hjälpa dig upp med mina ord. De ord du gillade att höra. De ord jag gillade att säga.
Mitt liv går bra nu. Det vet jag, även fast du tvekar. Upp och ner, mycket rakt faktiskt, en hel del mycket upp. Väldigt speciellt. Tankarna har väl alltid utgjort en större del av min vardag. Det vet jag än idag.
Jag kan inte förstå hur du lyckats fästa dig vid mina tankar. Hur du manipulerat dig in i mitt liv, även om det så var äkta. På något sätt förstod du mig, accepterade mig för den jag var. Med alla mina konstiga tankar och intressen. Med allt vad jag nu var. För det var på djupet det var. Så som jag vill tro det, i varje fall.
Jag vill så gärna vara en del av ditt liv. Se ditt leende på morgonen. För ja, tro mig, det är det första jag vill se. Och det sista jag vill känna är din mage mot min rygg, och dina läppar mot min axel. Höra att du älskar mig, viskandes tätt emot mitt öra, med en känsla att hela världen hör.
För när jag ser dig ute på krogen, med en öl i din hand och med en flicka vid din arm. Ja, då önskar jag att hela världen hörde, vad du en gång viskade. För jag gav dig fjärilar i magen, ja det var det du sa.
Varför är det så svårt att släppa taget? Kanske är det för att det är mitt fel att vi hamnade vart vi är idag. Ja, vart är vi? Det undrar jag med. Fast numera finns det inget vi, bara två individer som lever våra åtskilda liv. Och det går bra i ditt. Det har jag då allt inte missat.
Men jag saknar stunderna när du berättade att du hade en svacka. Inte för svackan i sig, utan saknaden till att göra dig gott. Hjälpa dig upp med mina ord. De ord du gillade att höra. De ord jag gillade att säga.
Mitt liv går bra nu. Det vet jag, även fast du tvekar. Upp och ner, mycket rakt faktiskt, en hel del mycket upp. Väldigt speciellt. Tankarna har väl alltid utgjort en större del av min vardag. Det vet jag än idag.
Jag kan inte förstå hur du lyckats fästa dig vid mina tankar. Hur du manipulerat dig in i mitt liv, även om det så var äkta. På något sätt förstod du mig, accepterade mig för den jag var. Med alla mina konstiga tankar och intressen. Med allt vad jag nu var. För det var på djupet det var. Så som jag vill tro det, i varje fall.
Jag vill så gärna vara en del av ditt liv. Se ditt leende på morgonen. För ja, tro mig, det är det första jag vill se. Och det sista jag vill känna är din mage mot min rygg, och dina läppar mot min axel. Höra att du älskar mig, viskandes tätt emot mitt öra, med en känsla att hela världen hör.
För när jag ser dig ute på krogen, med en öl i din hand och med en flicka vid din arm. Ja, då önskar jag att hela världen hörde, vad du en gång viskade. För jag gav dig fjärilar i magen, ja det var det du sa.
Kommentarer
Trackback
