Aj.
Har fått sån där jäkla bihålinflammation. Det är värsta jag varit med om. Får ont i pannan (då menar jag ooont) så fort jag går. Varje steg ekar likt ett gallskrik i en tunnel. Imorgon ska jag till doktorn igen. Hade ju fått början på lunginflammation, som verkar gått över till en inflammation i bihålerna(?). Sjuk i 10 dagar nu. Heja heja Johanna. Ogillar folk som tycker synd om sig själva, främst när det kan bli värre.
Såg på en film för några dagar sedan. En film där fadern i familjen avled. Dottern i familjens vänner ifrågasatte hennes lycka. Hon svarade att det finns ett val. Hon kan antingen välja sorg, eller lycka. Hon valde lycka. Självklart är hon många stunder uppriven, förtvivlad och har självklart stor del av tiden känsla av meningslöshet och livsglädjesbrist. Men ändå inser hon valet - att välja lycka. Någonting jag stenhårt tror på. Du kan ALDRIG skylla din egen lycka respektive olycka på någon annan. För faktiskt så har vi alltid ett val. Vi styr våra tankar, och genom dessa våra känslor och handlingar. Kognitivt, ja, det jag gillar.
Ikväll såg jag åter igen tårfyllt på det avsnitt av Sofia's Änglar, som jag så många gånger sett. Det avsnitt där fadern i familjen har en hjärntumör av svår art. En hjärntumör med stämplad livstid på 4-6år. Kanske har han redan löpt halva tumörens livstid, kanske är det i ett tidigt stadie. Någonting som är oklart - osagt och minst sagt obedömt. Helt plötsligt tystnade mitt huvud, skriket där i bedövdes. Som en gammal svartvit film där gestikuleringen får tala för sig. Hjärtat krampade och ögonen krympte. Tårades upp, och den lilla del av mig som idealistiskt brinner - steg fram. Själen blev både varm & kall, ljus & mörk, ond & mjuk - på samma gång. Ett val av lycka fanns. En ovissframtid var konstant. Varm av kärlek. Kall av ovissheten som råder. Mörk av smärta och ljus av hopp. Hopp i tron på kärlek och lyckan. Ond i förtvivlan om begreppet kallat tid. Mjuk av kärleken till livet.
Jag kramar tiden. Håller ut. Tänker till, förändrar, förblir. Väljer medvetet. Öppnar ögonen, själen (om så finns). Sluter ett samtidigt öppet hjärta. Armarna sträcks ut. Suger in livet. Andas ut. Att leva, och att vara vid liv.
För din egen (och andras?) skull - ta på dig ansvaret. Kanske är det inte "ditt fel" att du sitter där du sitter, men att du sitter kvar - beror inte på någon annan. Ta dig dit du vill. Offerkoftan bränner sig fast.
En vacker kvinna eller en gammal gumma? Ett halvtomt glas, eller ett halvfullt? En tråkig regnig dag, eller en dag fylld av möjligheter till mys och inomhusnytta? Inte för att överdriva, men för att få in tänket. Ta ditt ansvar, så tar jag mitt.
Såg på en film för några dagar sedan. En film där fadern i familjen avled. Dottern i familjens vänner ifrågasatte hennes lycka. Hon svarade att det finns ett val. Hon kan antingen välja sorg, eller lycka. Hon valde lycka. Självklart är hon många stunder uppriven, förtvivlad och har självklart stor del av tiden känsla av meningslöshet och livsglädjesbrist. Men ändå inser hon valet - att välja lycka. Någonting jag stenhårt tror på. Du kan ALDRIG skylla din egen lycka respektive olycka på någon annan. För faktiskt så har vi alltid ett val. Vi styr våra tankar, och genom dessa våra känslor och handlingar. Kognitivt, ja, det jag gillar.
Ikväll såg jag åter igen tårfyllt på det avsnitt av Sofia's Änglar, som jag så många gånger sett. Det avsnitt där fadern i familjen har en hjärntumör av svår art. En hjärntumör med stämplad livstid på 4-6år. Kanske har han redan löpt halva tumörens livstid, kanske är det i ett tidigt stadie. Någonting som är oklart - osagt och minst sagt obedömt. Helt plötsligt tystnade mitt huvud, skriket där i bedövdes. Som en gammal svartvit film där gestikuleringen får tala för sig. Hjärtat krampade och ögonen krympte. Tårades upp, och den lilla del av mig som idealistiskt brinner - steg fram. Själen blev både varm & kall, ljus & mörk, ond & mjuk - på samma gång. Ett val av lycka fanns. En ovissframtid var konstant. Varm av kärlek. Kall av ovissheten som råder. Mörk av smärta och ljus av hopp. Hopp i tron på kärlek och lyckan. Ond i förtvivlan om begreppet kallat tid. Mjuk av kärleken till livet.
Jag kramar tiden. Håller ut. Tänker till, förändrar, förblir. Väljer medvetet. Öppnar ögonen, själen (om så finns). Sluter ett samtidigt öppet hjärta. Armarna sträcks ut. Suger in livet. Andas ut. Att leva, och att vara vid liv.
För din egen (och andras?) skull - ta på dig ansvaret. Kanske är det inte "ditt fel" att du sitter där du sitter, men att du sitter kvar - beror inte på någon annan. Ta dig dit du vill. Offerkoftan bränner sig fast.
En vacker kvinna eller en gammal gumma? Ett halvtomt glas, eller ett halvfullt? En tråkig regnig dag, eller en dag fylld av möjligheter till mys och inomhusnytta? Inte för att överdriva, men för att få in tänket. Ta ditt ansvar, så tar jag mitt.
Kommentarer
Trackback
