47 år emellan
Igår ringde jag en kvinna som jag inte känt så länge. Jag tror vi träffades första gången den 8e februari 2012. I början måste jag erkänna att jag var lite rädd för henne. En rädsla otroligt som fort gick över och förvandlades till en stor respekt. Mina favoritdagar var när jag kom till jobbet och möttes av ett glatt varmt hej. Någon som verkligen brydde sig. Någon genuin. Den här kvinnan har nog den starkaste karaktär jag någonsin träffat. Och även då det skiljer oss 47år åt så blev hon en god vän. En kollega, en bra sådan.
Till henne var det nästan svårast att säga hejdå den där torsdagen 22 november. Ungefär 10 månader efter den dag vi först mötts. Jag vet inte hur den här kvinnan ser mig, men hur hon bemöter mig säger allt. Jag vill ha fler vänner som hon. Glad, klok, tjusig, respekterad, vis, eftertänksam, otroligt fräck i vissa fall, skinn på näsan och så otroligt omtänksam. Hon har sagt några av de roligaste sakerna jag hört. Och delar några av de klokaste tankarna jag tillägnat. Jag tror inte att hon riktigt förstår det. Hur jag uppskattar och verkligen ser upp till henne.
En dag ses vi igen. Om inte där innan några mejl och något telefonsamtal till.
Tack för den här tiden och allt du lärt mig. Min M.
