johannathyra

Om vi bara visste vad flickan på den kala stolen i hörnet varit med om. Hon som ler så brett att läpparna ser ut att spricka vilken sekund som helst. Det blonda, alldeles solblekta håret, svajar i takt med det höga skrattets gungning. Om vi bara visste vad som henne hänt under de tidiga tonåren. Alla de brutaliteter hon då utsatts för. Alla tårar som rullat ner för hennes kind. Alla de tårar som forsat förbi kinderna. En situation, ett liv, som faktiskt inte gått att ta sig ur. Flickan på stolen skrattar och är genuint lycklig. Det syns i ögonen. Hon sitter och ser på hennes vänner som dansar och stojjar på golvet framför henne. Även då hon sitter i ett hörn, på ett kyligt underlag, känner hon sig som världens mitt. Hon känner en värme vi aldrig skulle ana att hon kunde känna om vi visste mer om brutaliteterna. Men det här handlar om ett val. Hon valde. Faktiskt så väljer hon dagligen. Sekundvis. Hon har det fortfarande många dagar olidligt, som vi skulle kalla det. Men flickan har gjort sitt val. Flickan är lycklig. Hon har inga utslag efter den stickiga offerkoftan, för hon tog den aldrig på sig.

Om vi bara visste.
Om vi bara visste att det är oss det är synd om. Vi som gnäller över att lärarna är idioter, tågen är sena och bussen varm. Offer för livet. För att inte överdriva - i varje fall i de sekunder vi känner den olyckan. Vi kanske aldrig kommer att förstå. Men, vi måste välja.


Så som Einstein sa:
En fråga vi alla har att ta ställning till är hurvida universum är en fientlig plats eller en fredlig plats.